Trixie

Vi åkte en lång väg för att hämta hem våran valp. Vi slutade sent på eftermiddagen från jobbet, så vi kunde inte börja åka förens klockan var 16.00. Vi kom fram närmare 20.00 på kvällen och innan vi hade fått information och gått igenom alla pappren som skulle skrivas på, så tog det 1-2 timmar innan vi fick börja åka hem med våran valp. Klockan var närmare 02.00 på natten när vi kom hem. Bilresan gick jätte bra för våran nya valp. Vi fick stanna några gånger så hon kunde kissa, men hon blev aldrig åksjuk.

Sen var det, det här med namnet... vad skulle hon heta?

Vi hade två namn vi funderade på, Trixie eller Deisie (om jag minns rätt).

Varken jag eller mamma kunde bestämma oss, så min bror tyckte att hon skulle heta Trixie. 

Någon dag efter hemgången så kände min bror en lite knöl på magen och undrade vad det var för något. Vi började tänka på att det kanske var naveln som inte hade växt in riktigt. 

När vi skulle iväg och ge vaccination på Trixie så frågade vi om knölen för veterinären och hon sa att det var ett navelbråck.

Vi visste då inte om det var farligt eller inte...

 Genom veterinären lät det som att det inte alls var bra. Vi skulle ha koll på navelbråcket sa hon och vi fick ingen bra information om navelbråcket. 

Så vi kontaktade en annan veterinär (dit vi åkte med katten). Där förklarade dom att navelbråcket på Trixie var litet och det var inte alls farligt. Men dom rekomenderade att vi inte skulle skaffa några kullar på henne då navelbråcket kunde spricka, om hon skulle få en stor kull med valpar.

Veterinär besiktningen på Trixie hade gått bra, innan vi hämtade hem henne från uppfödaren. Det enda som var antecknat var att hon hade ett litet fel på tandbettet, men som kunde rätta till sig med åldern.
Så vi kontaktade uppfödaren igen, med Trixie´s navelbråck. Hon hade fullt upp just då och hon skulle ringa upp oss när hon hade tid. Hon sa även att vi skulle få lite pengar tillbaka då det gick på dolda fel försäkring.
Det gick någon dag, uppfödaren ringde inte tillbaka. Vi provade att kontakta henne igen och åter hade hon inte tid att prata och skulle ringa upp oss. 

Vi älskade Trixie som hon var och hon var helt perfekt för våra ögon, så vi brydde oss inte om dom där pengarna, vi struntade i att hon inte ringde upp oss. Men självklart tyckte vi att det var dåligt gjort av uppfödaren.

Nu hade vi märkt att våran älskade Trixie hade ett litet fel av tandbett och ett litet navelbråck, men för oss gjorde det inget. Vi älskade henne ändå. Värdens bästa och finaste hund.

Men det vi inte visste... skulle vi få reda på det?